Vi har fått någorlunda ordning och allt har vi lyckats packa upp så det känns skönt att kunna pusta ut på den fronten men. Alltid det där men:et.
Livet har inte varit alltför kult för oss idag. Jag har dragits med skallebank hela dagen lång och junior har legat i 40.2 graders feber. Denna gång var det mamma som grät före bebbe och efter ett samtal till 1177 fick vi åka in till sjukan. På eftermiddagen var han sitt rätta jag men lagom till kvällen började febern stiga igen, attans också. Just nu har vi inget hum om vad det beror på – läkarna ville ta en titt på honom då han haft höstblåsor nyligen. En mer sällsynt komplikation efter det kan vara hjärnhinneinflammation men Lulle var alldeles för pigg och med för att dras med något sådant. Skönt. Jag ville bara sluta andas för en stund medan han låg så slö, ledsen och ynklig på mitt bröst. Så liten och så hjälplös.
Min lilla busunge. Jag har varken haft destomer ork eller lust på sistone till att lägga ned till på telefon för all övrig tid jag får medan lulle sover går till hemmet. Och än mindre lust har jag haft då jag knappt velat slita blicken från junior. Vaken som sovandes. Så jag lär inte vara den mest aktiva här de närmsta dagarna. Nu ska jag skriva en matsedel för veckan och äta smågott!
