Alltså kvällar som igår. Många gånger är vi alldeles för trötta om kvällarna och går raka vägen till sängs innan klockan knappt slagit nio. Igår kopplade vi i xboxen och spelade guitar hero efter att Lucas somnat och Gud så länge sedan det var senast, fleeera år sedan sist. Sebbe vann över mig i en låt, två till och med och tredje spelade han bara halva innan han kastade in handduken som en tidig dålig förlorare.
Efter det satt vi uppe i sängen och bara pratade och myste. Vi har pratat om en massa intressanta ämnen, förtroenden, kärlek, livet med barn och innan, svartsjuka och olika fyllor och missförstånd. Saker som hänt som jag och min bästa vän brukar skratta åt, haha. Ingen av oss är svartsjuk, man kan vara sotis någongång till en gräns men aldrig överdrivet, det gör så himla mycket skada (och tro mig, jag vet. jag har levt i ett äckligt destruktivt förhållande) och får mig att undra hur vissa ens orkar. Visst har vi haft våra missförstånd på fyllan, vi skrattar men skäms så mycket när vi tänker på det. Det finns ju trots allt en anledning till varför just vi är med varandra och bägge har vi våra historier sen förr vilket jag tycker är bra. Jag har en bra historia bakom mig men bygger dock på en mycket bättre sådan just här och nu – annars hade jag inte suttit i detta förhållande snart femdubbelt den tid. En kärlekssaga, vår kärlekssaga och vem skulle förutspå det?
Vi är människor. Vi bekänner, erkänner och känner efter. Vi är bästa vänner, vi är osams, vi älskar och förlåter. Vi tjafsar, surar, skrattar, kramas och påminner varandra varenda dag om vår kärlek för varandra. OCH NEJ, man kan inte säga jag älskar dig för många gånger, det finns inte något för många gånger för de tre orden. Älskar du någon – är det de bästa du kan få höra tillbaka oavsett hur många gånger du får höra det. Vi har också perioder när vi knappt rör varandra fysiskt med mer än en kram, perioder vi verkligen älskar passionerat eller beter oss som små kaniner. En vardag. Vi är vänner, föräldrar, syskon, barn, knäppa, alldagliga, dötrista och asroliga. Det allra viktigaste är att vi lyssnar, vi stöttar och vi älskar varandra. Vi kan säga sårande saker utan avsikt, vi kan rätta till de små fel vi gjort. Vi oroar oss och vågar känna efter, precis i den mänskliga grad det behövs. Vi vill bara varandra väl.
Jag älskar inte alls när människor säger att de har en viss typ. De faller för en viss typ. Kom igen, alla hör hur idiotiskt det låter. Genom att stirra sig blind på en viss typ minimerar du chanserna till att finna den riktiga kärleken till non existinto i princip. Ingen av mina typer är likadana och idag har jag en typ – Sebbe är min typ. I framtiden? Vem vet, jag hoppas på att min typ fortfarande är Sebbe. För vi är nutid, dåtid, framtiden och allting där emellan. Vi är här och vi är nu och vi älskar oss själva för att vi älskar varandra. Ingen människa är perfecto, nein. Vi har våra brister, våra problem precis som vi har våra bra dagar och perfekta moments. Vi lär oss, vi gör misstag, vi är mänskliga, vi reparerar, bygger upp och håller varandra i händerna. Vi skulle aldrig någonsin såra varandra med avsikt. Aldrig någonsin. Han är han, jag är jag, vi är dom, vi är ett vi, vi är ett. Det är svårt att sätta ord på sina känslor, ännu svårare att forma det till en text. Känslor är osammanhängande, texten precis lika osammanhängande. Han är de känslorna jag tillåts känna varenda dag. Jag skriver det för att jag vet att han inte läser, kanske skulle han förstå mig ännu mer. Det finns bara en endaste sak som skulle rasera allting – en sak vi är överens om. Men. Vi behöver inte känna någon rädsla för det. Vi kan bara fortsätta i samma spår, vara bästa vänner och vara mindre bra vänner för stunden. Alltid älska, aldrig somna osams.
Vi utforskar varandra än idag, gräver och gräver ännu djupare. Hittar nya saker, förvånas över varandra, förundras. Det är ett nytt kapitel på kapitel som indelat i olika sektioner för varenda månad som går. Han kan ta fram det värsta i mig och det bästa och alla ting som finns där emellan. Man slutar liksom aldrig att lära känna varandra. Aldrig.
Så om jag någonsin tvivlar – behöver jag läsa det här om och om igen. För vi älskar oss själva för att vi älskar varandra så otroligt himla mycket.
