familjelivet i tornedalen

Sömnparalys.

Inatt hände något som var riktigt obehagligt, någonstans i mitt undermedvetna visste jag ändå vad det var – eftersom att jag hört och läst om det innan. För en stund trodde jag dock att jag typ fått en stroke eller något men när jag väl smält det ett tag så insåg jag mer och mer att det var en sömnparalys. Så himla olustigt och ångestfyllt och det var inte lätt att somna om igen efter det. Tidigare under kvällen hade jag haft på mig mitt headset och ni vet, det är ju en speciell känsla för man känner ju av den hela tiden. Jag vaknade av att det kändes som att jag hade på mig med igen trots att jag visste att jag hade tagit av den innan jag lagt mig. Någonstans hörde jag en röst av en kvinna, det var nog hennes röst som fick mig att vakna till. Hon berättade något som var väldigt otydligt i ett och samma tonläge. Från där jag låg kunde jag se Lucas och S. Att jag låg i sovrummet och allt var sig likt. Jag kunde höra Balto när han hoppade ned från sängen och la sig under. Ljudet av Lucas små snarkningar. 

Plötsligt så avbröts hennes röst och ett äckligt ljud gick igång i vad jag trodde var mitt headset. Som en dov vibration blandat med susningar som bara blev högre och högre. Tills det liksom skar sig, själva ljudet och gnisslade till. Det höll på fram och tillbaka och jag greps mer och mr av panik. Jag kunde inte röra mig, ingenting inte ens huvudet eller fingrarna. Inte ett ljud. Jag försökte ropa på hjälp men det var totalstopp, bara ögonen som facklade runt. Till sist blundade jag. Jag trodde jag skulle bli döv vilken sekund som helst, det kändes som att trumhinnorna skulle ge upp när som helst. Så högt och så jävla ont. Det äckligaste ljud jag någonsin upplevt. Någonstans fick jag tag i headsetet men det satt fast. Samtidigt slog det mig medan jag rev och rev i det att min arm låg helt still bredvid mig. Vad fan händer tänkte jag om och om igen. Jag blundade och bad att det skulle sluta. Plötsligt röck jag till och kunde röra mig. Sparkade upp S i panik. Herregud. Innan man förstått att man bara varit någonstans mellan dröm och verklighet och hallucinerat. Det var en märklig känsla, ljudet går inte ens beskriva som en massa energier om man befann sig mitt i ett energifält. En känsla som ingav att någon var där eller att man med fokus kunnat vakna upp någon annanstans. Trots att jag vet att det var hallucinationer så var det riktigt riktigt obehagligt och det var svårt att kunna somna om. Jag har fortfarande ont i öronen. Det här verkar dock inte vara helt ovanligt, först tror man det värsta och en stund senare att man blivit knäpp. Jag hoppas verkligen att jag slipper det framöver.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats