familjelivet i tornedalen

Amning är ett riktigt dilemma enligt mig, vi går in mot det femte dygnet nu och visserligen börjar det gå bättre och bättre för varje timme/dag. Idag har vi gjort framsteg då han redan ammat fyra gånger under detta dygn och bajsat lika många gånger, haha. Nog för att jag vet att bröstbarn inte behöver bajsa många gånger trots att de äter som de ska. Men då var det det här med amningen. Innan så visste jag att jag såklart ville försöka amma om det går – jag var medveten om att det tagit flera dagar innan det kommit igång för min mor och att hon aldrig haft riktigt mycket med mjölk så det var något jag finurlade på – kanske skulle jag ha samma ”problem”. Att det tar slut för fort, vem vet för än kan mycket hända men mjölk hade jag i kannorna. Jag läckte aldrig under graviditeten men direkt jag fick upp honom på mitt bröst på förlossningen så droppade det till och där börjades det. Han var inte ett dugg intresserad av att ta bröstet, inte under hela natten/morgonen och timmarna gick och gick. En del barnmorskor var så lugna och sa att så kan det vara första dygnet – de är inte intresserade då hela förlossningen varit mycket för dem också. Så han sov och sov och sov och en del andra barnmorskor satte mer press på en… Försökte dock tänka mer på vad dem andra sagt. Då ville en bm testa handmjölka ut någon droppe och ge via sked och samtidigt se om jag hade mjölk, ”oh ja, du kommer då inte ha något problem med mjölken ser jag”… Hittills har det visat sig vara rätt. Han började ta bröstet till sist men han vill endast liggamma än så länge och varför vet jag ju såklart inte. Det flöt på bra och vi låg mest bara och sov allihopa, ammade då och då men det har gått flera timmar emellan varje försök och så i förrgår under kvällen och igår så började han bli riktigt frustrerad varje gång jag skulle ge mig på amningen. Han totalvägrade och blev helt hysterisk, gjorde ju ont i hjärtat att se honom så. Efter ett samtal med min mor kom vi fram till att jag skulle börja pumpa ut lite mjölk innan han ammar och se om det fungerar – oh ja, gick direkt mycket bättre och sen efter att jag testade det har han ammat mycket mer än vanligt. Nu hoppas jag bara att det håller i sig, hållet verkligen tummar och tår för det och för att han ska vilja börja sittamma snart.

Frustrationen kom igår när jag själv insåg att det var way too much mjölk i kannorna. Visst visste jag att brösten skulle kännas ömma och spända men definitivt inte så som dom var igår innan jag testade på trixet. Jag har nog mjölk i kannorna så det räcker till hela bb var något S sa till min mamma och så är det nog. Det bokstavligt talat droppar/rinner hela tiden. Och det gjorde mig frustrerad, ledsen. Hur kul är det? Inläggen läcker igenom väldigt fort och man går och luktar surmjölk, nä här får det duschas och bytas om stup i kvarten om man vill ha kläderna på sig och känna sig någorlunda fräsch. Efter mitt samtal med mamma så har jag smält det rätt bra och hoppas att jag inte får problem med mjölken för det är guld att det kommer och så småningom kommer jag att skratta åt min frustration igår och så småningom kommer det här att stabilisera sig och ju mer lillen växer destomer tömmer han. Pjuhh! Resulterar även i att amningstillfällena inte är alltför långa. Tackar även människan som kom på bröstpumpen – utan den hade jag inte fått en blund inatt. Och storleken på boobsen om man jämför idag och i förrgår – ja de har nog tredubblats åtminstone. Och så har vi även dessa hormoner som frisätts efter förlossningen och även i samband med amningen, hur lätt kan en människa ha att gråta egentligen? Det bränner i ögonen bara jag till exempel tänker på min hund. Ja, jag är blödig. Eller när jag tänker på hur liten vår lilla Lucas är, liten och oskyldig. Det kan inte vara lätt och vara sådär liten, ingen som förstår en helt. Och så min pojkvän, mitt allra bästa stöd och min högra hand i allt. Och mina nära och kära. Och en till sak: dessa mardrömmar som man har, det är helt sjukt vad man drömmer efter förlossningen om saker som rör sin nya familj och sina nära.