Jag har en jäkla bra bit tillbaka till kroppen jag hade innan graviditeten. Om jag ens någonsin kommer dit, jorå det gör jag ju såklart men blir en del slit framöver. Trots att jag aldrig tidigare varit så nöjd över min kropp som då eller någonsin varit i en bättre form så måste jag erkänna att jag aldrig känt mig vackrare än under graviditeten. Bra självförtroende jao, nej men är ärlig, det fanns verkligen dagar som jag strålade men vart tusan har min rumpa tagit vägen från tiden innan? Den liksom tog sitt pick och pack – tjoff sa det bara. Ytligt? Behöver det inte vara men det ska bli kul och kämpa för en vältränad kropp igen men jag känner ingen stress över det – kroppen jag har nu är som en påminnelse över vad det är jag fått ut av det hela. Magen var ju verkligen gigantisk på lilla mig, trots det började den först synas i vecka 17-18 någongång, minns när den började puta ut lite smått. Det var ungefär i samma veva som vi fått veta om det – såååå sjukt. Bulldegsmagen och en mindre och mindre muskulös rumpa får jag väl dras med ”hello hangass; vänta du bara” nu väntar jag bara på att brösten ska börja hänga, hahaha fattas bara det så kom igen nu. Min mamma kläckte ur sig frågan: är det säkert att du inte gjort sillisar? när jag låg och ammade Lulle. Haha och det är iiiiinte första gången jag fått frågan men nein, dom råkar bara vara så fasta än. Hormonranden lär jag också få dras med ett bra tag till, den är så tydlig fortfarande, får ta och visa en bild på dagsformen så ska ni samtidigt får se hur den ser ut nu, spåren efter vår älskade bebo.
Är förresten över fyra år sedan jag och S möttes. Vart tar alla dagar vägen? Fler år ska det förresten bli.
