familjelivet i tornedalen

Tillbaka till narkosläkaren och epiduralen igen då och till elva-snåret på kvällen. Här var värkarna som allra jobbigast och jag minns vilken lättnad det var när jag hörde honom komma in i rummet. Jag orkade knappt hälsa på honom så S fick sköta den biten. Här bad dem mig nu ligga helt stilla medan jag skulle få EDA:n, hur skulle det ens vara möjligt när jag vid varje tidigare värk legat och vridit på mig åt alla håll och kanter för att kunna stå ut med värkarna samtidigt som jag försökte andas igenom dem. På något vänster gick det, jag låg ihopkurad med knäna mot magen och hakan mot bröstet och barnmorskan och undersköterskan höll stadigt om benen på mig och S höll stadigt mig i händerna och stöttade mig. Det gick bra och allas lugnande och peppande ord hade en så bra påverkan just där och då och gjorde det möjligt för mig att ligga stilla – för det var det viktigaste för att han skulle få in den rätt. Måste dock erkänna att det kändes som en evighet medan jag låg där och försökte fokusera på att andas samtidigt som den största fokus låg på att ligga helt still. Vi tackade och han gick när den ekade verka på mig. ”Ca tjugo-trettio minuter tar det innan den börjar verka helt”, okej hade jag stått ut såhär länge kunde jag stå ut en halvtimme till. Visste dock inte vad som väntade mig eller vad jag kunde förvänta mig av epiduralen, jag var väl medveten om att inte alla upplevt att den hjälpt eller lindrat smärtan.

Fem minuter efter att narkosläkaren lämnat rummet var jag i himmelriket. Så kändes det där och då och jag kunde skratta och le och skämta igen. Nu kände jag inte längre av en endaste värk utan känslan gick fort över till en tryckande känsla. Det kändes som om jag skulle bajsa på mig – bokstavligt talat. ”Jag kommer skita på mig” var nog något jag sa upprepade gånger och trycket var så enormt. ”Det är bebisen som pressar neråt mot ändtarmen, det är därför du upplever känslan”, ”haha, det gör ingenting om du skiter på dig, det är så vanligt”. Men känslan alltså, helt sjukt och jag kunde bara skratta åt det. S behövde inte längre massera mig, jag vet inte vad jag tagit mig till utan honom för han var verkligen ett bra stöd och att bara ha honom där bredvid gjorde hela förlossningen så lätt.

Barnmorskan och uskan gick ut ur rummet efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var öppen 9 cm. Där låg jag tillsammans med S och trycket nedåt bara ökade i kraft, till sist bad jag S ringa på klockan och då kom dom. Här hade jag nu en stark krystkänsla och ville bara få börja krysta ut Lucas. ”9cm”, nästan ”10”, ”en liten kant kvar”, ”säg till när det kommer en värk”…. Vid nästa värk sköt hon undan den sista kanten som var kvar och äntligen var jag öppen 10 cm. ”Nu Malin ska du få börja krysta”. Äääääntligen.

Lättare sagt än gjort, haha.. Det var skönt när vi väl satte igång, ju längre ned Lucas sjönk desto mer ökade ju trycket såklart. Dom baddade mig där nere med handdukar och varmt vatten, otroligt skönt och emellanåt bad jag om det själv. Först låg jag på sidan med ena benet uppe på ett förstör och krystade. Mina värkar var alldeles för korta och jag hann bara med två krystningar per värk trots önskemål om tre, det här drog ut på förlossningen och tillsist fick jag värkstimulerande dropp. Hon började ganska lågt och jag kände direkt skillnad i styrka, dom vände mig på rygg, halvsittandes med benen på fotstöden. Mina värkar ville inte bli längre än tidigare men jag kämpade på så gott jag kunde och till sist fann jag rätta kraften att krysta. Här tröck Sebbe på bakom min rygg medan jag fick ha barnmorskan och uskan som fotstöd, för att kunna trycka ifrån mig medan jag krystade.

Det här var ingen svår bit alls egentligen trots att den kändes evighets lång. Det var ju liksom skönt att äntligen få göra det man väntat på och kroppen skötte det av sig själv, vid varje värk så satte kroppen igång att arbeta för att få ut honom. En sådan kraft, det var helt magiskt på ett sätt. Jag kände knappt igen mig själv, mina läten eller styrkan. Jag lyssnade på S peppande ord och på barnmorskan. ”Lite till….lite till… kom igen nu Malin, det här klarar du”. ”Andas….krysta…lite till”, ”Braaa Malin, jätte duktigt”. ”Vi måste säga att vi är jätte imponerade”, ”du andas jätte fint.”. Dom höjde droppet och så fortsatte det – fortfarande för korta värkar men det gick, jag hade verkligen viljan och kraften. Jag skakade emellanåt, herregud vad jag skakade av adrenalinkicken som man fick. Benen bara skakade och det kändes omöjligt att krysta, haha det var en så rolig känsla. Det är den största adrenalinkick jag någonsin fått och jag kände bara att ”nu ska ungen ut”.

Barnmorskan talade om för mig att vi skulle komma till den punkt när jag skulle vara tvungen att bara andas igenom en värk. Det här stadiet kände jag igen, det var viktigt att inte krysta då när hon skulle säga till utan här skulle jag bara andas snabbt, för i det stadiet skulle halva huvudet vara ute och för att minska risken att brista/spricka rejält så skulle huvudet få vara kvar i det läget under en värk och töja ut på bäckenet för att resten av kroppen ska komma ut lätt. ”Sen när du får en värk efter det så kommer resten av kroppen att bara glida ut på en gång”. Gissa om jag väntade på det där under krystningarna? Oh ja, jag bara väntade på att då höra de orden. Jag tog i för kung och fosterland, huvudet började komma ut men än var vi inte helt där. ”Nu är huvudet utanför, vill du känna?” Och jag kände toppen av huvudet utanför öppningen, såååå häftigt och det var då jag verkligen tog i för allt vad jag hade och som det brände och sved och smärtade, ”jag kan inte” SAS ett x-antal gånger och ”det kan du visst” sa S stöttande. ”Nu Malin, nu ska du bara andas igenom nästa värk”. Vilken lycka att få höra henne säga det och precis det gjorde vi alla i rummet när värken kom – vi andades igenom den tillsammans. Och en värk därpå kunde jag känna och höra hur resten av Lucas gled ut klockan 01:54. Det var som en ål som bara slingrade sig ur och snabbt gick det och jag minns fortfarande det där ljudet – slajmigt! Väntan på att få höra honom skrika kändes som en evighet fast det bara tog några sekunder. Både jag och S pratade om det efteråt och båda hade tänkt samma tanke när han kom ut: ”skrik då”. Vilken lättnad och vilken känsla när jag äntligen fick upp honom på bröstet. Så stolt över vad jag just gjort – så starkt och bra gjort och jag var nöjd. ”Fy fan vad jag är bra, det här gjorde vi bra”. Med handen på hjärtat kan jag säga att vi var ett riktigt bra team där inne – jag och min älskade S. ”Det här kan jag göra om, vilken positiv upplevelse” var något jag sa. Där låg vi och tittade på världens vackraste bebis, ”tio fingrar och tio tår”. Jag har aldrig förr känt en sådan stolthet och lycka som där och då. Det här var början på något nytt, början på ett nytt kapitel i livet med min alldeles egna lilla familj.

Jag hade verkligen bra barnmorskor under kvällen/natten och jag lyssnade verkligen på dem när dom guidade mig igenom min förlossning. Det bästa utav allt var S – jag hade inte velat vara där utan honom. Vi var det bästa teamet och bättre än det hade jag inte ens någonsin vågat drömma om. Vi har skapat den mest perfekta lilla pojken tillsammans, det här har vi gjort riktigt bra tillsammans. 3675 gram kärlek och 53 cm lång, hälften mig och hälften S. Och jag kan tillägga en sak för er: det är det här som är meningen med livet.