Hade det inte varit för min mamma så vet jag inte hur långt det skulle kunna ha gått utan att jag vetat om det. Jag har tränat rätt mycket och hårt det senaste året och lagt ned väldigt mycket tid och energi på det. Jag började bulka upp mig i oktober-december och gick under denna period upp en hel del i vikt, ja jag åt som en jävla häst då tanken var att lägga på mig en hel del att sedan bygga muskler på. Den 1:a januari var ”deffen” eller ”clean eating” inplanerad, planen var att köra långsiktigt kombinerat med min träning fram till maj/juni. Jag hade kommit in på min kanske 10 dag av deffen och vikten började gå åt rätt håll, all vätska försvann som jag samlat på mig och svullnaden från ansiktet och magen la sig i samma veva. Men min syster hade ett misstänksamt öga på mig och frågade om jag var gravid, den frågan fick jag iofs just när deffen skulle kicka igång och jag sa hur det var kring bulkandet mm. En morgon –när jag stod i badrummet och borstade håret kom min mamma in och hon frågade mig: är du säker på att du inte är gravid? Tvärsäker! Tänkte jag, jag har ju bulkat frivilligt. Hon köpte ändå ett gtest och jag testade nästa dag. De var de längsta minuterna i hela mitt liv och när jag såg + på Stickan greps jag av panik. Så mycket tårar och så mycket känslor på en och samma gång, jag hade verkligen inte anat någonting eller känt av det på något sätt. Fick ganska snabbt tid till gyn för att se hur långt då jag inte haft en regelbunden mens sedan jag började träna hårdare. Jag var så rädd, vi var rädda, chockade och allt var så omtumlande just då. Det kändes inte som rätt tid för det just då, när jag fick min tid så skulle hon göra vaginalt ultra men redan då konstaterade hon att fostret var för stort för det så det gjordes vanligt ultra. Vecka 16, eller vecka 17 (16+0)!!! Jag kunde knappt förstå vad hon just sagt till mig, vi hade en veckas betänketid på oss, helst kortare än så. De kommande timmarna/dagarna var de allra jobbigaste, allt snurrade i huvudet på mig. Men vi bestämde oss – vårt gemensamma beslut. Dels var det alldeles för långt och vi visste att vi skulle klara det. Vi har gjort rätt val känner vi båda idag och Sebbe kan säga mig att det var tur att vi valde att behålla barnet, han har tom undrat hur vi kunde tänka annorlunda. Jag kan också undra det men det är förståeligt i en sådan situation. Men vi har gjort vårt val och det känns som det bästa val jag fått göra i mitt liv, vi har det bra och jag vet att vi kommer att bli en bra liten familj. Jag har aldrig någonsin känt mig så trygg som jag gör tillsammans med Sebbe, aldrig någonsin. Kärleken är obeskrivlig, min fina kille. Så rätt långt in i graviditeten fick jag reda på det och när jag väl fått veta det, då kom alla känningar och då började även magen växa, haha, så lustigt det där. Psyket påverkar så mycket mer än vad vi tror och det har jag fått bevisat för mig själv. Men jag känner mig lycklig, vår familj (ja, vi har ju vår vovve-bebis) ska få tillökning.
