familjelivet i tornedalen



Jag har faktiskt haft en helt underbar torsdag med min lilla sparvelparvel idag. Det finns dagar som är lite mera krävande när svetten lackar och man är nära till tårar men de underbara dagarna är så många fler och väger så mycket tyngre. Haha ja allt kan inte vara en dans på rosor direkt. Jag tror det tråkiga beskedet igår fick upp mina ögon än lite mer. Jag tror faktiskt att jag ärligt talat för första gången insåg hur skört livet verkligen är och ändå har jag mist ett par väldigt nära genom åren. Kanske har man aldrig reflekterat så mycket kring det egentligen, kanske är det så att jag inte ens vågat tänka på hur skört det är förän igår. Jag vågade först börja tänka lite mer på det igår, ta aldrig någon för given. 

På tal om något helt annat. Våran Lucas är glad i mat. Idag har han och jag i princip bara ätit, ätit och ätit ännu mera. Hur kan killen vara mer slank när han äter som en häst? Inte mig emot, jag är så glad över att han gillar allt och äter med god aptit men förbränningen måste vara kanoners. Vi har sovit, myst, gosat i soffan framför barnkanalen (jag tittade medan han pillade mig i håret vilket var mysigt – OKEJ han rev typ sönder mitt ansikte också!). Vi har minglat med mormor och morfar, jag är frisk men det är dessvärre inte Lucas som är så snorig fortfarande. Vi har badat balja, badat bastu (en hit!) och duschat och avslutade det hela med massage vilket resulterade i en väldigt trött kille som höll på att somna till det. :3



Imorgon kommer pappa S äntligen hit, som vi längtar efter honom nu. Jag ska även försöka knåpa ihop ett ”8 månaders inlägg” om jag finner tid och lust vill säga. Puss på er.