But nothing heals the past like time. And they can’t steal the love you’re born to find

Måndag, ny vecka och nya tag och jag inleder den med att vara sjuk. Förkylningen from hell bröt ut under helgen, inser härmed att jag alltid har tagit näsan förgivet. Nu känns det minst sagt som att man ska kvävas varenda gång som man sitter och äter, haha. Det här är vecka ”2” i Kiruna och jag vaknade upp med världens hemlängtan, saknade min lillskorpa sååå otroligt mycket. Kanske kändes lite mer då jag vaknade så himla tidigt och man är van att alltid ha sällskap av honom på morgonen. Åh. Nu sitter jag här igen med hemlängtan, längtar tills jag äntligen får krama om honom. Men nu är det inte alltför länge kvar får jag tänka, ser så fram emot en långhelg.

Annars då? Jag har väl lyckats börja orientera mig någorlunda på sjukhuset. Jag börjar väl kunna rutinerna något sånär. Jag har hunnit utforska stan en del med promenader (hej, jag lyckades gå vilse en dag, tur jag hade Sofia i telefon). Jag har utforskat gymmet som visade sig ha ja typ det mesta man behöver. Det var snö när jag kom men det mesta har väl hunnit försvinna, så typiskt för jag har hellre snö alla gånger om. Nä nu ska jag avrunda, natti natti på återseende när jag landat hemma igen.