Fast varje dag känns lite som så. Jag är konstant trött men vad gör väl det om 100 år? Jag längtar alltid till förmiddagsnapen med Lucas, då sover vi snitt 1,5h tillsammans och Lulle snarkar vidare ytterligare en halv timma efter att jag vaknat.
Igår fick jag sovmorgon. Till halv elva!!! Jag sov sist till halv elva för många år sedan, helt sjukt men så välbehövligt. Jag har aldrig någonsin varit så trött i mitt liv som de senaste fyra-fem veckorna så ja. Nu ska vi ta en nap, lilleman och jag och sedan står lunch på schemat. Göra oss i ordning, promenera med vovven och sen står gyn på tur för mig.
Igår badade Lucas innan läggning och han ville aldrig upp därifrån så när vi till sist tog upp honom så hade hela hans kropp (eller okej, händer och fötter) russinfierats och killen såg ut som ett russin.
Knipa knipa tårna. Han är extremt extremt kittlig under fötterna, precis som mig.
