5 saker jag inte älskar:
Min amningshjärna – jag trodde det skulle vara över efter graviditetshjärnan men tro mig när jag säger att amningshjärna är så mycket värre, för jag vet. Det tog oss en evighet att komma iväg nyss eftersom att jag inte kunde hitta mitt kort. Ja, jag beskyllde min andra hälft för att ha råkat få med sig den från hyllan och slarvat bort den när den i verkliga fallet låg kvar i dosan till internetbanken, exakt där jag själv lämnat den såklart. Plus på det hade jag en otålig unge på axeln fullt påklädd och jag ville inte att han skulle hinna bli svettig. Big no no för denna hjärna! Att jag sedan hittar saker gör mig otroligt glad och den känslan älskar jag.
En hund som smiter så fort han får chansen – dvs min hund. Ibland bara ibland får man tänka tanken ”han är fan dum i huvudet”. Det är första gången han smitit i Piteå under ett års tid och han råkade göra det just när S och han var påväg att slänga sopor och ta sig till bilen o vänta på mig och Lulle som letade efter det förbannade kortet. Jag både grät och svor över min hund envishet samtidigt som jag bara ville dö av skratt när han sprang runt helt överlycklig i 200km/h. Det knöt sig i magen på mig och jag såg ju det värsta framför mig direkt men S fick fast honom som tur var. Ville så gärna hjälpa till men med en otålig unge på axeln så får man stå och stampa och förargas över att hunden väljer att smita. Varför? Men att han fick fast våran vovve den biten älskar jag däremot.
Jag älskar inte heller fortsättningen på denna ”åka iväg not Haparanda grej” – för när S äntligen fått fast Balto efter att ha fått jaga honom runt hela området upptäcker vi att bilnyckeln är borta. Det var bara för S att leta igenom de ställena han jagat hunden på och till sist fann han den uppe på slänten. Den biten älskar jag också.
Stresspacka – det är exakt det vi fått göra idag. Känns som att man glömmer en miljon grejer och inte bara det – det blir svettigt och eländigt, tro mig. Men med närmare eftertanke tror jag att vi fått med allt. Det viktigaste har vi iaf med oss i bilen: Lucas, Sebbe, Balto och jag.
Att det ska ta en sån tid att komma iväg ibland när man har en påklädd unge och själv är fullt påklädd – Omöjligt att älska. Sådana här gånger när allting ska ta lite längre tid, bebis hinner bli otålig och ledsen och allt bara fortsätter att gå i stöpet. Är det inte det ena så är de det andra och man kan inget annat än att stå och stampa otåligt själv medan tårarna bränner bakom ögonlocken. Men förstå känslan när man äntligen sedan kan sätta sig i bilen med hela familjen och gasa iväg? Och man får äntligen pusta ut. GULDVÄRT! Min älskade lilla familj.
