familjelivet i tornedalen

Något jag älskar att göra är att sjunga för Lucas, det bara är så trots att jag faktiskt inte är bra på att sätta en endaste ton typ men jag gillar det ändå. Jag älskar att sjunga en godnattvisa eller två för honom när han ska sova eller på morgonen när vi (läs: jag) är för sega på att kliva upp från sängen. Då tar jag gärna honom i armarna och sjunger lite för honom och han ligger där och gosar i famnen på mig och bara lyssnar, lyssnar och lyssnar. 

Livet med barn. Det är livet, det. Mysiga små stunder när bebis plötsligt är väldigt kärlekskrank likt mor sin, små sagostunder, sångstunder, lek och mys. Finns även stunder då man bara vill slits loss håret på sig själv, svetten lackar och man vet varken ut eller in. För att inte tala om tröttheten och femtio nyanser av mörka ringar under ögonen som ständigt gör en påmind om reservbatterierna man går på. Man går på autopilot vissa dagar, andra dagar är som en dans på rosor (de flesta dagar iofs.) 

Barn ger en så mycket, så mycket mer. Idag känner jag att allt plötsligt har blivit SÅ LÄTT. Jag menar, sömnbiten och resterande. Det har aldrig varit svårt, men vissa perioder är självklart tuffare än andra men nu kan jag äntligen känna mig riktigt pigg och ”fräsch” igen. Fräsch för att man slipper påsar under ögonen, ha ha. 

Okej lite påsar under ögonen men nu är det inte Lulle som ställt till med sömnen min utan hundarna. Vi står på en riktigt bra punkt nu, alla åldrar har sin charm men denna ålder är riktigt, riktigt härlig. Om än lite jobbig ibland men vem är inte jobbig ibland, haha.