Gör om, gör rätt! Är något jag ofta tänker på, nu menar jag ju såklart inte att man inte får göra fel för det för vi alla. Men då är det bara o göra om det igen och göra det rätt. På tal om något annat så sitter jag bänkad framför idol och min favorit Charlie sjunger atm. Jag tror jag gifter mig med honom. Ja först måste jag ju förstås få ett ja på mitt frieri. Sen kan han sjunga ”as long as you love me” om och om och om igen till mig, jag testade sjunga den till Lulle men han såg bara chockad ut. Jag tror inte min röst höll riktigt. Vad är det med mig och bli kär i dokusåpaprofiler och idoldeltagare? Jag är en dokusåpaälskare och följer paradise slaviskt (!) är grymt besviken på att Kian åkte ut för det var min favorit.
Annars då? Jag har börjat komma på allt mer hur olik jag är en viss person. Vi är så jävla olika och det har aldrig slagit mig tidigare. Kanske därför jag har så svårt för att ibland förstå mig på denna eller vara helt överens. Jag tror jag känner för mycket av: ”jag hade gjort det helt annorlunda” än denne. Men jag är bra på att ge en massa chanser till folk trots de broar som försökt brännas. Jag tycker inte att man ska ha en massa tjafs eller osämja med någon. Jag kom och tänka på det när jag läste ett inlägg hos en av bloggarna jag läser – började tänka mer på det här med att inte somna osams med till exempelvis sin partner, inte skiljas åt osams med en vän eller familjemedlem eller bekant. Jag är en såndär känslig människa, jag är det lite i smyg ibland men kan vara ärlig om sådant. Jag kan känna mig jätte trött i knopp och kropp och automatiskt blir jag ledsen av tröttheten eller om någonting hänt. Jag väljer hellre att låta S gå hemifrån innan jag vågar känna efter för är det något jag vet att han avskyr så är det ju att se mig ledsen. Han menar på att jag är bäst i världen på att se helt bedrövad ut, hahaha och jag tror Lulle fått det av mig för jag förstår exakt vad han menar när jag ser Lulles ansikte just när han är påväg att bli ledsen. Men visst vågar jag visa mig ledsen också någongång, jag är ju nu inte ledsen ofta och är jag det är det någon töntanledning förmodligen pågrund av alla hormoner i kroppen. Man ska våga visa känslor och man ska framförallt kunna prata, så länge vi har talförmågan i schack så ska vi kunna prata med våra nära och kära.
Men att se sitt barn ledset är tamejfan av den värsta sortens pipi ajaj i hjärtat när det kommer till ledsamhet. Jag vill aldrig behöva se dom där krokodiltårarna rinna nerför Lucas kinder, jag vill inte se hans superledsna ansiktsuttryck för det gör ont i ens mammahjärta. Även om det är sällan jag ser det och även om det inte är långvarigt så är det hemskt för en förälder. Deras leenden är ju det bästa som finns och hjärtat smälter när dom avfyrar ett mot en. Åh. Luddigt inlägg jag vet! Nu fortsätta heja på vissa av idolerna. Heja heja!
