Ah, jag tänkte ta och försöka knåpa ihop ett inlägg om hur vi träffades. En fråga som jag fått här i bloggen och sen ska jag även svara på ett annat inlägg om tankar kring dop och fix inför det. Att skriva ett inlägg om hur vi träffades och hur det sedan blev vi är inte heller så lätt, jag kan inte få ihop det med några få meningar. Jag minns det så väl som om det var igår vi faktiskt sågs och ändå har åren bara sprungit iväg. Back in the days var vi rikitga partyprissar bägge två, jag 18 och ung och dum, mjehehe. Jag hade just avslutat ett lite längre förhållande som varit så knakigt men svår att ta mig ut och levde rövare med min dåvarande vapendragare Vepe. På den tiden hade den här damen (eh ja damen) möjligtvis fått upp ögonen för en kille lite lite grann i fyllan och villan. Något som förmodligen S visste om, S var inte den här killen kan jag tillägga och ja han visste om den andre. S hade också sina fuffens på fyllan och villan med vad jag fick veta var två görlz och en av dem en vän till mig, det andra var snäppet seriösare och han hade även han ett lååångt förhållande just bakom sig.
Det var faktiskt på krogen vi sågs för allra första gången, jag hade ju hört om namnet och sådant av den vän som hade haft fuffens på g på fyllan men visste knappt hur människan såg ut förrän han kom och satte sig i bordet vars vi satt och sträckte ut sin hand och presenterade sig som S. Jaha det var han liksom. Senare stötte vi ihop vid blackjack bordet, vad jag inte insåg då var hur vi klickade ihop redan där och ingen människa har någonsin fått mig att skratta som S fick mig att göra där och då. Men den här fula fisken visste vars mina ögon drogs och ville vara lite dum och bjöd upp mig på en dans, förmodligen den bästa dansen någonsin där han ville bjuppa mig på hamburgare efteråt. Äh, har nog aldrig skrattat så mycket som under den kvällen. Blir nostalgisk när jag tänker på danserna, år ut och in var det dansen som var det viktiga för oss i slutet av natten. Jag förstod inte att han ville retas med den andre killen som han berättade om för mig senare, det hela slutade med en rad fester och vi sågs fler och fler gånger. Det blev som en ond liten lek i slutändan och när jag kom till instinkt att jag ville få stop på det livet bjöd han mig på min allra första date – hem till hans mamma. Jag minns ångesten av att känna mig som en dålig vän i början mot tjejen jag nämnde ovan men jag är glad över att hon sa att inga känslor var inblandade och att han sa att det vara bar en fyllegrej för jag har så svårt för sådant, jag skulle aldrig aldrig vilja såra någon. Men sen var det den andre personen som jag förstod att det kunde ha varit något mer med, kände inte denne men ändå kändes det riktigt vemodigt emellanåt. De känslorna rann dock ut i sanden för mig när allt tog fart.
Idag är jag riktigt överlycklig över att det blev som det blev, att jag ändå fick upp ögonen för honom, att jag for iväg på den där ”dejten”. Jag har aldrig någonsin klickat så bra tillsammans med en människa som med Sebbe, aldrig aldrig någonsin. Att jag inte förstod det från början riktigt och inte han heller för den delen då han inte heller var ute efter något seriöst egentligen, så mycket som vi fått och får skratta tillsammans, så mycket man kan älska någon, gråta med någon, så trygg som man får känna sig hos någon, obeskrivligt. När jag ser tillbaka på det så förstår jag, det var liksom ödet att vi sågs där och då och att det gick till på det sättet. Att jag fick se hans ”hemliga rum”, att han envisades med att komma och prata med mig trots vissa dåvarande omständigheter, att även jag sedan hängde kvar efter honom tills det blev något. Jag har inte bara funnit vad jag kan kalla mitt livs största kärlek, jag har funnit en riktigt riktigt bra kille, en alldeles underbar vän och den bästa pappan vår son kan ha. Det finns nog ingen människa som jag skrattat hysteriskt och gråtit samtidigt med så mycket som med Sebbe.
Trots att saker blev som de blev på den tiden och det var jobbigt runtomkring så var jag glad över att jag kunde fortsätta vara vän med min föredetta pojkvän. Jag förstår inte hur man kan ha en historia ihop med någon och sedan plötsligt börja avsky varandra (om inget riktigt dåligt hänt såklart, för det har jag full förståelse för och erfarenhet av.). Vi kunde hålla det på en mogen nivå och det har Sebbe aldrig haft svårt att acceptera vilket är bra, finns sådana fall. Jag har haft lite svårt att först hur hans ex inte ens kan hälsa på honom när han sett henne på stan och sagt hej några gånger, jag menar.. efter många år tillsammans kan man väl hälsa på den andre. Förstår att alla vi tycker olika men jag tycker det är konstigt ibland. Jag menar hej. Det är tråkigt att folk med en lång historia ihop inte alltid kan samsas efteråt, det finns alltid en anledning till varför förhållandena/relationerna tog slut och det är ju för att det inte var rätt men måste allt bara dö ut då?
Jag skulle bara vilja alla väl, heh ni kan fråga min högra hand fast. Jag måste sluta tänka på andra så mycket hela tiden och undra så mycket över hur andra har det. Jag lägger ned för mycket tid ibland på det. Jag har ingen tid eller ens lust till att ogilla någon människa, bara en massa tid över till att bry mig och önska andra väl. Jag kan sitta och gråta över folk som bara vill andra ont. folk som inte unnar andra människor lycka, folk som bara snackar skit, folk som kritiserar och dömer efter utseende och tankesätt. Att det kan sticka någon människa så mycket i ögonen när någon är lycklig och det går bra, att människor inte kan hantera det. Missunsamma människor, jag gråter ibland för jag önskar så att människor kunde sluta söka fel hos andra människor och se det goda i dem. Haha ibland undrar jag vad S tänker om mig, världens lipsill eller pmskvinna fick han på köpet. Sprid kärlek, lär er att älska folk och ta deras brister, ingen är perfekt. OOOOOKEJ, det här handlar inte ens om hur vi träffades så nu avrundar jag. Mer kärlek åt folket.
