Hahaha kanske världens bästa erkännande av mig, jag kan inte sätta fingret på om det är gravidhormonerna som spökar eller om det bara är mitt vanliga jag då det varit så en lång tid tillbaka. Nu menar jag inte att jag gör det ofta, utan det kommer då och då. Hur kan en hund ge en så mycket lycka här i livet? Ens egen hund, känna att det är min vovve och mitt ansvar. S trodde nog att jag var knäpp när jag berättade om det men jag blir så himla känslosam/känslofylld stundvis. Jag kan titta på min hund och känna mig så glad, bästa bästa vovve, så liten, söt och underbar med en helt speciell personlighet. Han är verkligen jätte speciell på alla sätt och vis, precis som mamma och deras hund. Han är så himla duktig trots att han bara är 10 månader, visst kan han vara jävlig också och ingen man släpper ut lös direkt men åh, lillen kommer nog älska honom.
Men frågan är ju nu om det är hormonerna som spökar eller blir jag bara såhär lipig av mig själv? saker som känns så nära perfekta får mig att börja gråta så lätt. Gråter dock av lycka måste jag ju tillägga. Gråter ibland när jag tänker på S, familj, vänner mm.
Hittade din blogg nyligen och den är himla mysig att läsa!
Otroligt vacker som gravid är du dessutom
Men visst är de så som du beskriver i ditt inlägg. Hundar är så otroligt smarta och jag kan också få tårar i ögonen när jag tittar på mina.
Galet att dom liksom lägger deras liv i våra händer och ger oss allt vi behöver.
Undra då hur mycket kärlek man kommer känna för sitt barn…. Haha! Man kommer ju svämma över av kärlek.
Ha en fin dag!