Skiftar väldigt mycket i färg, ena stunden är hela ens värld fylld av rosa moln och det känns som att man svävar runt, man lever i sin lilla bubbla och i nästa gråter man. Jag får inga utbrott än så länge, jag blir inte arg och jag blir iofs inte annars heller så lätt att utan min stubin är väldigt lång men jag har alltid varit väldigt känslig. Jag blir väldigt lätt berörd och fäster mig fort vid saker/människor, ibland är det lite läskigt faktiskt då jag blir så otroligt känslig om någonting händer. Jag och förändringar av vissa slag har aldrig riktigt fungerat ihop – jag gillar att ha det på ett visst sätt, jag måste känna mig trygg jämt och ständigt så hur tror ni min känsliga bit av mig själv är nu när kroppen är fylld med massa graviditets hormoner? Haha jag kan gråta om jag inte ”får se på en viss kanal” för att någon annan vill. Får jag inte en apelsin kan det vara det värsta som hänt mig (just då) och gråten är i halsen. Små töntiga saker, att någon svarar lite fel eller något och det brister. Tur att folk slipper se det då! Fast iofs var det värre här för ett tag sedan, nu har inte gråten varit i halsen på ett bra tag, tur det. För jag orkar inte börja gråta om jag inte hittar ett örhänge eller om knäckemackan går av på mitten när den ska smöras. En annan grej – man känner sig väldigt sliten. Ja, man kan säga att man känner sig ful för det mesta men jag älskar min mage. Hyn är annorlunda, man är tröttare och därav känner man sig inte riktigt på topp. Jag kan gråta över en sådan sak också fast nu börjar det äntligen ge med sig lite. Fast förutom mitt lipande som kommer med små mellanrum, eller som kommit så har jag haft det väldigt lätt. Hur har det påverkat vårat förhållande? Bra! Det var mycket bra innan men det har blivit ännu bättre nu. Jag är så glad över att det är med just Sebbe allting händer, för jag vet och har känt på mig det så länge att det är HAN. Han är det, kärleken i mitt liv. Min stora kärlek, jag blir så glad när jag tänker på att vi ska bli en liten familj, haha och jag blir alltid lika varm inombords när han säger det till mig. Även om vi inte hade tänkt oss såhär dags så hade vi iaf pratat om det här..för vår framtid, för inte så länge sedan. Min allra bästa vän, min högra hand och jag skriver det väldigt sällan men han är värd att omnämnas på ett riktigt bra sätt. Ang allt annat så är det otroligt hur en sak kan kännas så läskig men spännande och bra på en och samma gång, hur vi människor redan börjar älska vårat barn så mycket, långt innan vi träffar det. Varje liten rörelse i magen gör mig så glad, blir så varm om hjärtat och längtar mer tills jag får se honom och tills jag får se honom och Sebbe tillsammans.
