Egentligen slutade jag jobbet redan förra veckan i torsdags, kändes lägligt eftersom att jag snart skulle in i vecka 38. Jag kan inte beskriva hur skönt det var att känna den där känslan ”nu är jag ledig”, det var först då som jag förstod hur länge jag ändå orkat men samtidigt att det verkligen var dags. Dagarna gick och i torsdags tog jag en av tjejernas pass – såpass mellan vecka 38 och 39 så kände jag hur trött jag egentligen var. Inte ett till blir det. För nu kan jag bara ta det lugnt, träffa nära och kära, njuta av ledighet och sommar och passa på att vila upp mig i väntan på vår liten. Att bb-väskorna är färdigpackade, att jag hunnit planera och ansöka om föräldrapenningen och allt annat är packat inför hemfärden och även förlossningen känns så lugnande. S har bara två dagar kvar där uppe och sedan kommer han tillbaka gör mig lugn. Jag kan slappna av och bara vänta in vår nya familjemedlem, jag brister ju snart av nyfikenhet. Emellanåt känns det som att bebisen verkar ha bråttom ut men samtidigt verkar han ha stor beslutsångest, ”ska jag kika ut snart eller inte?”, ja det är inte alltid lätt och ta ett så stort beslut på en gång. Haha!
På tal om något helt annat så bjuds det på sommarväder här på bakgården. Klart man tar tillfället i akt och hänger utomhus med dogsen. Det. Enda. Jobbiga. Ääär. Att det blir så jäklarns varmt just här.
