familjelivet i tornedalen

Vad brukar skrämma er andra föräldrar eller andra? Ibland kan jag bli skrämd över tanken på hur framtiden ser eller inte ser ut. Nu går den visserligen inte att påverka helt men delvis. Redan från den dagen när Lucas föddes så har jag tänkt mycket på hur samhället såg ut när jag var mindre – hur det ser ut idag men framför allt brukar jag undra hur den ser ut om tio år eller säg tjugo. Den trygghet vi kände på gatorna som små är ingenting jag kan ge mitt barn längre, inte i samma utsträckning i alla fall. Det händer alltför mycket i vår värld just nu och man hoppas bara på att allt ont ska få ett slut och försvinna. Kommer man någonsin känna sig lika trygg och fri som en gång tidigare? En tid när man kunde cykla kors och tvärs, hit och dit när man var liten utan att behöva bli uppskrämda av föräldrarna om farorna som lurar i varje hörn. Samtidigt vill man alltid tro det bästa, ge trygghet, förmildra det hela men man kan inte blunda för det. Vilka skapar det? Vi människor. Ändå ser jag fram emot framtiden och allt som har med livet att göra, det samma gäller uppfostran och se minimannen uppfostras. Det kan dock skrämma en det med ibland..

Igår fick jag höra från min storasyster om hur oroligt det är i klassen där hennes minsting går. Ett problem som säkert finns i de allra flesta klasserna idag. Barn upptäcker, barn utvecklas, barn testar gränser och tänjer på dom så långt det bara går. Barn gör hyss och barn kommer alltid att göra hyss, förmodligen (ja nästan i alla fall) alla, det hör liksom till men någonstans går gränsen. Gränsen för upprepad ”hyss”, hårda tag och olyckshändelser mot samma person är inte längre bara det, det är våld. Att barn leker och ibland har lite hårdare lekar som innefattar ”slagsmål eller brottning” är också naturligt men det finns gränser på vad som är okej och inte. Våga säga ”nej” till ditt barn, våga säga ifrån, lär dig sätta gränser på vad som är etiskt och moraliskt rätt och inte, redan från första början. Våga vara hård och bestämd, tom superhård och bestämd ibland, hur sträng och jävlig man än känner sig. Att en 6åring upprepade gånger kommer hem från förskolan med sår, skador och en utslagen tand är inte okej. Inte för något i världen okej. Mycket kommer hemifrån men mycket kommer förstås också från andra barn och serier och filmer barn ser på men vägledning är viktigt. Om det någonstans brister och Lucas beter sig så mot någon när han blir större – vill jag veta det personligen och jag vill att den föräldern till det barnet också får säga ett sanningens ord till mitt barn om den vill.

Vet ni vilka jag tycker mest synd om? Förskolepersonalen och lärarna. Deras arbete är inte att uppfostra barnen, det är vår uppgift och vår plikt vi har som föräldrar. Jag blir så arg när jag hör sådant och speciellt om små barn, SMÅ. Att det råder brist inom förskolor och skolor vad gäller personal är inget man missat, det är så himla tråkigt, förstå vilket stort ansvar personalen bär på dagligen och hur mycket de ska hinna se och hur lätt det är att missa saker. För att inte tala om respekten många barn saknar för personalen och hur utsatt man är som personal idag – man vågar knappt vara sträng utan att det ska bli någon skit av det. Jag ser upp till personalen och det fantastiska, pedagogiska och viktiga jobb ni utför, jag hoppas innerligt att ni ska få rättvisa och att bristen på personal och för stora grupper snart är ett minne blott. Nedskärning på personal för att spara in pengar är förjävligt, hur långt ska det egentligen få gå innan det blir ändring på det? Ibland blir man bara så himla ledsen.