familjelivet i tornedalen

Jag kan inte förstå att lilla knallen blir hela 7 månader redan, jag har liksom svårt att smälta det. 7 månader har han alltså funnits utanför min mage – och han har haft mig lindad runt sitt finger ända sedan jag visste att det var en liten pojke som låg där inne. Okej, egentligen ända sedan jag fick reda på att det nu fanns två hjärtan inuti min kropp. Så mäktigt, nervöst, läskigt och underbart på en och samma gång. 7 månader, tiden går absolut alldeles för fort och jag vill nästan stanna upp och blunda, jag vill ta vara på varenda sekund av min mammaledighet. Det är nu jag börjat fundera över hur länge jag tänker vara det? Ett halvt år till? 8 månader? Ett år? Tiden får utvisa det för mig men jag ska ta vara på alla de stunder vi har tillsammans nu när jag bara är ledig för att vara mamma – det bästa jobbet som finns. Plötsligt är de så stora och vill inte umgås med sina föräldrar nåt mera – allt annat är plötsligt intressantare och vi är inte längre de personer som de kallar ”sin kärlek” eller ”bästa vän”, dess byts ut enligt dem med andra namn. Åh. Han är sju månader och jag tänker redan i dessa banor – ett tydligt tecken på hur fort tiden egentligen går.

Jag undrar hur mycket av förlossningen som jag kände sådär diffust och hur mycket jag kommer att glömma bort. Jag undrar hur många detaljer jag glömt bort i dagsläget. Kommer jag alltid minnas hur galet positiv jag var och hur överraskad, imponerad och stolt barnmorskan var, hon sa det tämligen ett par gånger åt både mig och S. Kommer jag alltid få minnas känslan när huvudet snart var halvvägs ute och jag fick känna hans hår? Kommer jag alltid minnas den brännande känslan down there när jag skulle hålla ut en hel krystvärk och bara andas? Hur olidliga de sekunderna var. Att Lucas kom med ena armen före som en liten superman och huvudet på sned, ja ni kan tänka er hur trångt det var att krysta ut krabaten. Vilket bra team vi var där inne i förlossningssalen, när benen skakade av en extrem adrenalinkick in mot slutet av krystvärkarna. Kommer jag minnas lukten och känslan av en nyfödd liten junior? Mig och S som bägge studerade fingrar och tår ”tio fingrar och tio tår”. Att lustgasen bara var skit och epiduralen rena himmelriket, att S var det absolut bästa stöd jag kunde tänka mig. Yrseln som plågade mig i ett par dagar efteråt så jag knappt vågade mig upp och hålla min son – jag ville ta det säkra före det osäkra och ligga ner. Att alla jobb var ett två mans jobb när det gällde junior – det var så nytt och läskigt samtidigt som allt föll på sin plats så naturligt. De mest underbara ljuden jag någonsin hört som fick barnmorskorna att vända sig om i korridorerna. Haha det lät emellanåt som en liten kattunge, ja folk påpekade även det – den ljusaste och ljuvaste stämman helt klart. Killen som inte kunde gråta på många många veckor – killen som vägrade nappen tills han var 3 månader, vände sig vid fyra, satt helt bra och bankade med händer vid fem och ålade runt vid 6 och började klappa händer åt oss och prata tatata språk. Nu står han på väldigt stadiga ben och det roligaste är att få studsa upp och ner. Han har gått upp 4.5 kg sedan förlossningen och vuxit ca 20 cm, stora killen. För dig gör vi allt och lite till.