Jag vet inte vad det är som är fel men under de två senaste nätterna har jag vaknat upp görpigg vid halv fyra utan att kunna somna om på ett par timmar. Alla mina (tre!) grabbar sussar för fullt men här ligger jag utan att få grepp om sömnen. Det är som att jag väntar på någonting – ett tecken? Vadå för jävla tecken. Men det är exakt den känslan jag har, jag väntar på någonting men ingenting sker och jag vrider och vänder på mig och tankarna snurrar runt i huvudet på mig. Vad har jag ens tänkt på senaste 1,5 timman? Ja ni, ingenting speciellt. Därför tänkte jag skriva av mig så kanske det går lättare att somna en stund sedan. Jag har ju lärt mig att man först ska ta tag i tankarna när man vaknar för annars blir det såhär. Jag måste ju ändå få sova lite till så jag orkar hålla igång idag men just för tillfället har jag energi nog att springa ett marathon, åtminstone till ett försök att ge mig på ett lopp. Jag tror S får gå upp med Lulle när han vaknar om jag ska vara en någorlunda mänsklig varelse senare.
Det här med att vakna upp mitt i natten – pigg som en lärka i väntan på något gör mig påmind om en väldigt kort period i vår förra lägenhet. I ungefär en veckas tid vaknade jag precis såhär i tid och otid med känslan av att någon väckte mig. Skillnaden är att jag nu känner att jag väntar på något, en positiv känsla har jag. Under den perioden fick jag känslan av att någon ville säga mig något men jag fick aldrig riktigt hum om vad det var. En natt kände jag klart och tydligt hur någon väckte mig genom att ta vid mina vrister, en annan natt lät det som om någon rotade i våran hall och när jag gick för att se efter var det både tomt och tyst. Detta höll på i cirka en vecka och aldrig har jag känt något konstigt efter det. Märkligt var förnamnet på detta och det har aldrig riktigt stört mig eller skrämt mig.
Nu när jag fått skriva av mig lite: mitt i natta (!) så kanske jag lyckas somna om igen. Vi får väl hoppas på det.
