Mitt hjärta stannade upp i en millisekund när jag läste responsen på ett tidigare inlägg. Minns ni dokumentären ”70 dagar mot döden” via P1 som jag tipsade er om? Jag hade aldrig anat att någon som varit en del av det skulle kommentera det eller över huvudtaget läsa det jag skrivit. Men som han skriver i kommentaren ”min önskan är att denna dokumentär aldrig tystnar i etern. Och igen söker sig min blick mot jorden. Av sorg och av respekt.” det är min önskan med, så himla vackert och så otroligt sorgligt. Det här är verkligen en människa jag alltid, alltid kommer att se upp till och likaså det engagemanget. Den berättelsen har verkligen gripit tag, skakat om och berört mig och det finns inte en dag sedan jag lyssnade på den som jag inte tänker på det och oftast med en klump i magen. Jag har tipsat många i min omgivning om denna och när man hör en dokumentär som denna så behöver man nog ofta hjälp med att kunna bearbeta det, tillsammans med någon annan..
Det hänger med mig och jag har lyssnat på den ett par gånger, varje gång blir jag lika berörd och jag hoppas att jag ska kunna ta med mig en stor del av de tankar som väckts inuti mig i framtiden när jag blir färdig som legitimerad sjuksköterska. Engagemanget hos en del av personalen som framträder i dokumentären har påverkat mig väldigt mycket och starkt och jag ser verkligen upp till dessa. Jag vill ännu påminna om att det är en väldigt, väldigt stark berättelse och det spelar ingen roll hur många gånger jag än må lyssna på den, tårarna kommer alltid bränna bakom ögonlocken på mig.
Det känns på något sätt som att man lär känna parienten och alla andra som medverkar mer eller mindre. Den är så väl gjord, saklig och otroligt fin men som jag avslutade mitt förra inlägg så blir nog många människor lämnade kvar efteråt med miljoner frågor och funderingar kring allt som rör dokumentären, information och kontinuitet. Den väcker verkligen starka känslor och tankar hos en. Det är så himla mycket kärlek och så mycket smärta på en och samma gång.
