Här har vi killen som verkligen stulit mitt hjärta och haft mig lindad runt sitt lillfinger sedan jag fick veta att vi skulle bli en familj med tre pojkar mot mig.
En social liten minikille med skrattet nära till hands, så nära perfekt i sin lilla enkelhet men med ett sjuhelsikkes temperament, jag visste inte att 10 månaders bebisar kunde ha sådant temperament och en så stark viljekraft så mamma har då blivit flertalet gråa hår rikare. Men jag älskar varenda litet steg i hans utveckling, alla åldrar man passerar för det har verkligen sin charm. 
Knäppte dessa bilder under vår promenad under kvällen, det blir inte mycket bilder då det känns trist med min spruckna skärm men man får ju inte glömma att fota herrn på bilderna ovan, han är ju i värsta linslus-perioden.
Apropå något annat har min hy blivit rätt dålig helt plötsligt från att ha varit så nära ”perfekt” som min hy kan bli, jag har inget babyface så jag har verkligen varit grymt nöjd tills nu, typiskt. Vars är solen med dess riktiga värme? Mitt bleka, blemmiga ansikte behöver en stänk av färg.
