Jag är gräsänka igen sedan måndags men nu har jag och grabbarna bara 4 av 7 nätter kvar tills snyggfarsan kommer hem. Som vi, mest kanske jag i detta läge, saknar honom då både lulle och Balto sussar för fullt. L har sovit sedan 19 och verkar snarka på rätt bra där i sängen. Jag tror jag joinar honom strax.
Jag fick lite dåligt samvete under kvällen igår medan jag förde en konversation om Lucas tillsammans med S. Pratade om ifall jag skulle hitta på något i ett par timmar så är han med Lucas, framöver alltså. Men till grejen hör att jag inte vill vara ifrån honom en minut förutom en snabb vända till affären då och då, eller en snabb sväng genom stan/en promenad för att ge killarna lite kvalitetstid med varandra. Helst hade jag haft med honom överallt men så tänker jag på S som är borta hela veckor från oss, från Lucas. Och jag som blir ledsen när jag tänker mig tanken att vara ifrån honom 1-2 timmar någongång.
Till saken hör den att jag var lite ledsen igår kväll. Anledningen var att jag saknade våran son som låg och sov i sängen bredvid (!) Jag hade god lust att lyfta över honom men lyckades låta bli. Detta nämnde jag för S som sa att han saknar mornarna när han får gosa med Lulle. Aj! Här är jag ledsen över att jag saknat våran prins som ligger 1,5meter ifrån mig i egen säng. Jag kan liksom ställa mig upp vilken sekund som helst och titta på honom, pilla på hans kind medan S är så långt ifrån och får nöja sig med en bild eller ett klipp. Jag fick lite dåligt samvete över mina egotankar. Men så ligger jag här ikväll igen och saknar lilla lulle som ligger i sängen bredvid. Gosiga lille krabat. Det får mig även att tänka på att jag inte vill att han ska sova en hel natt ännu, nattamningen är en mysig kort stund som vi har. Dock kan han sova lite längre i ett, kanske ge oss en timme längre med sömn på morgonen. Vakna en timma senare för nattkrubb? Jag tror inte att vi är riktigt överens om den saken.
