Tänkte knåpa ihop en förlossningsberättelse hit uppdelad i två delar eftersom att jag fick ett önskemål om det. Kan samtidigt vara kul att ha allting nerskrivet för ens egna skull, det sägs vara lätt att glömma bort mycket från förlossningen men än är minnet rätt färskt, haha so here we go.
Det hela började egentligen redan fredagen den 27 juni. S jobbade den dagen till klockan två och jag låg hemma och tog det lugnt. Under tidigare veckor hade jag haft förvärkar under varenda dag – som mensvärk eller ja en molande värk i nedre delen av magen och ryggen men den här fredagen var annorlunda. Det började redan fem på morgonen och fortsatte i någon timma med ett uppehåll på kanske 4-5 timmar för att sedan komma tillbaka kraftigare. Jag började genast ana ugglor i mossen – det är alltså det här som är värkar… S kom hem efter två och vi hämtade mat från Max och satte oss ned hemma för att äta, då började dem komma ännu tätare och höll verkligen i sig, för att inte tala om hur de började ändra karaktär nu. ”Fem till och vi åker in” säger S till mig, vi hade ju trots allt många mil att köra. Jag tror att S började vara orolig för att jag aldrig skulle ringa in dit men jag ville ju bara dra ut på det lite.
Vi kom in under kvällen och dom körde ctg-kurvan på mig och kollade om jag hade öppnat mig. Värkarna börjar avta lite när vi kom in dit men visst hade jag ännu kvar sådana och rätt kraftiga ändå. ”Två cm öppen” sade barnmorskan, ”Än är inte förlossningen igång, 4 cm så räknar man att den är igång.”.. Jag hade dem som kommit in 1-2cm öppen och fått stanna kvar. Istället fick jag den så kallade ”sovdosen” och vi checkade in på patienthotellet. Tabletterna hjälpte och jag kunde både slappna av och till sist somnade vi med orden ”det här kan ta allt från ett par timmar till 72 timmar”. Läser man runt så kan det tom ta veckor om man har riktigt otur.
Dagen därpå vaknade jag något mer utvilad men värkarna var som bortblåsta. Vid halv ett ringde jag in till förlossningen och sa att dem avtagit helt nu och att vi tänkte checka ut men barnmorskan rekommenderade att stanna ytterligare en natt till då värkarna garanterat kommer komma igång igen under kvällen. Sagt och gjort men dem kom aldrig så regelbundet igen men dom ville ändå köra en kurva på mig under kvällen. Samma sak där – värkar men inte tillräckligt täta. Ännu en natt på patienthotellet mot söndagen och vi började vara något så less. Under förmiddagen gjorde dom ytterligare en kontroll för att se men nada så vi gick därifrån. I hissen ner började värkarna smyga på sig igen och vi träffade S mamma och hennes respektive. Åkte iväg till Gammelstad och åt pizza, än en gång började dem komma allt tätare men jag hade ingen lust att åka in igen – dom skulle ändå bara avta så fort jag klev in på förlossningen. ”Haha, halvvägs ut då åker jag in” sa jag. Vi åkte till S moster som bodde i trakterna och hängde där ute i solen istället. S och S mamma fick klocka värkarna och under ett par timmar kom dom riktigt tätt men jag bet ihop. Till sist gick det inte längre….
Vi gjorde oss redo och åkte tillbaka till förlossningen. Haha men som jag anade så avtog värkarna så fort jag klev in innanför dörren till förlossningen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, fortfarande 2 cm öppen och jag kände mig så trött. Vad fan, jag kunde inget annat än att skratta åt det hela. Det var så komiskt på något sätt – att det avtog varje gång jag klev in innanför den där dörren och kom igång varje gång jag klev ut. Det var nästan så vi tänkte be dem dra ctg:n utomhus eftersom att det höll på sådär fram och tillbaka. Jag som inte ens kände mig stressad eller något, jag som verkligen inte har sjukhusrädsla eller liknande. Vi bestämde oss och ge upp, denna latensfas gjorde mig riktigt frustrerad nu och jag ville bara ha ut bebisen. Ännu mer frustrerad var jag över sovdosen som jag tog under fredagen. Läste efteråt att bricanylen kan ta bort värkarna när man inte öppnat sig såpass mycket ännu och skjuta upp det istället. Något dom försöker stoppa tidiga förlossningar med i några dagar. Varför fick jag dem? Något även min mamma och syster funderat på men inte först haft lust att säga det till mig innan jag själv läst om det. Boven i dramat med andra ord och jag tror jag vet varför jag fick den – överbelastning på förlossningen är en vild gissning så dem gjorde ett försök till det bästa i den situationen eftersom att den inte var mer igång än så. Finns även ett par andra anledningar till varför vi tror det var rätt fullt där inne då vi råkade höra en och annan kommentar. Vi åkte hem under söndagen och jag tog emot en till sovdos – tänkte att jag ändå garanterat kommer ha en latensfas på minst en vecka till och jag behövde få sova så den skulle jag behöva och denna gång orkade jag inte bry mig om ifall det stannade av helt igen för någon dag, bara jag fick sova. Så när vi kom hem tog jag sovdosen med två alvedon, en bricanyl och ett sömnpiller och la mig i sängen bredvid S.
/….fortsättning följer…./
