Alla runtomkring och alla gravida jag följt på vägen börjar få sina bebisar nu och jag kan inget annat än längta lite extra mycket tills vi också ska få träffa våran plutt. Har börjat fundera lite djupare kring förlossningssmärtan – det här är ju något helt nytt och främmande för mig och jag har ingen som helst aning om vad jag har framför mig. Det enda jag vet rätt säkert är att det kommer göra så in i helsikkes ont om det blir en vanlig förlossning dvs men hur ont är nog inget jag kan föreställa mig. Just nu läser jag boken ”att möta förlossningssmärtan”, tänkte ta och nöta den nu de kommande dagarna och se vad som skrivs. Just nu är det mycket om vanlig smärta och förlossningssmärta, det är en så stor skillnad. Här gäller det att hitta olika strategier inför mötet av smärtan och lägga upp olika delmål under förlossningen. Alla har vi ju några mål redan sen långt innan som till exempel att få träffa bebis första gången – veta att varje värk är ett steg närmare den stunden, att veta att man snart får ha sin lille på bröstet sitt, se sin partner tillsammans med barnet. Vattenavgång är ett delmål, att ha öppnats 10 cm ett annat. Att huvudet börjar titta fram mm. Det finns mycket att använda sig av och allt som har med det att göra är så sjukt fascinerande, jag kanske ångrar mig efteråt att jag anser förlossningar som fascinerande men det är sjukt vad vi kvinnor kan klara av. Än så länge är jag inte så nervös, jag försöker att ta det som det kommer men ha mina små målbilder i huvudet för att få mera kraft. Jag målar upp flera sådana och försöker påminna mig själv om vissa saker varje dag och även sen när det väl är dags. Smärtan är övergående är något jag måste påminna mig själv om – det är en stor del i det hela.
