Ibland blir jag mörkrädd när jag går in på vissa bloggar och läser i kommentarsfältet. Ja, ibland blir jag riktigt arg, ibland drar jag skäms-kudden framför ansiktet och blir riktigt generad, besviken eller arg. Jag erkänner. Alla har ju rätt till sina åsikter men vad ger en människa rätt att döma ut någon? Personliga påhopp. Det här är inget personligt påhopp, inga namn nämnda och ingen direkt person det är riktat mot utan en grupp personer. Vi kan kalla er ”vi vet bäst” eller ”terapeuterna” kanske är snäppet bättre.
Jag liksom många andra följer en blogg som är väldigt underhållande och rolig, inte konstigt att denna person har många läsare. Ni som följer samma person kan redan nu gissa vilken favorit jag menar. Här är det en nybliven familj som valt att gå skilda vägar. Kanske för ett tag, för en längre stund eller för all framtid, något som är helt upp till dessa personer och jag är så säker på att vi gör det som är allra bäst och rätt för våra familjer och för att vi ska må bra. Då kommer kommentarer som ”hur kan man sluta älska någon på en dag” ”du kan inte bara dra iväg” ”det är lika mycket bådas barn” ”båda har rätt till bla bla bla”, ”du kan inte stänga ute den ene och den andre”.. NÄHÄÄÄÄÄ??? Vad ger människor rätten att skriva sådant? Läs igenom vad fan det är ni just skrivit innan ni ids skicka iväg sådana kommentarer. Och läs igenom inläggen en gång till. Tror ni inte dom förstår sådant redan? Slutar man älska någon bara för att man går skilda vägar? Nej! Ibland älskar man någon alldeles för mycket för att kunna stanna kvar, man älskar någon så mycket för att förstå att släppa taget innan man tar sönder på allt det vackra som kärlek innebär.
Jag är glad att jag hittat min person. Ibland ställer vi krav på varandra – det gör vi av omtanke och kärlek. Vi vill inte ta död på vad som finns här, det fanns en tid för länge sedan då jag kände att jag nått gränsen och fick ställa krav efter krav – göra allt i min makt kändes det som för att han skulle se mig. Han ställdes framför två val och den gången var vi tvungna, tack vare min chef, mina kollegor och vänner. Antingen räddar man kärleken eller släpper taget om den innan man tagit sönder den. Valet är ju inte svårt att gissa och gissa hur mycket det valet har betytt för mig? Det är många år sedan men se så mycket som hade varit annorlunda om det inte hade blivit som det blev. På köpet blev jag väldigt sjuk, kärleken kan alltså göra en sjuk men jag mår bra och skulle aldrig acceptera sådant idag och jag skulle aldrig behandla min bästa vän likadant. Och nej, otrohet är inte ordet på det utan något helt annat. Ibland ställer jag frågan: varför vill du vara med mig? Inte på grund av tvivel utan för att jag älskar att lyssna på hans svar.
Kärlek är så mycket mer än att ge, man måste ge och ta. Du kan inte stå och kämpa för något ensam, man måste alltid vara två för det. Enade om att ta sig igenom det och kämpa tillsammans, det finns både medgångar och motgångar. Jag bråkar inte med min partner, vi bråkar inte. Vi har bråkat färdigt och ändå har vi aldrig bråkat mycket alls. Vi kan smågnabbas över allt mellan himmel och jord och bli irriterade på varandra. Vi somnar aldrig osams eller far ifrån varandra osams vad jag kan komma på. Men det är klart man går varandra på nerverna ibland, vem gör inte det liksom? Jag kan även vara världens pain-in-the-ass tjatkärring med smärre utbrott men han står ut, han handskas med dem och han handskas med mig. Jag är evigt tacksam denna människa och att våra vägar möttes, jag är evigt tacksam för det vackra kärleken innebär. Finns det vackra inte längre där, finns där inget hopp för kärleken mer än att släppa taget. Jag hoppas att vi aldrig behöver nå till den gräns, jag hoppas att vi alltid ska vara lika bra på att säga vad vi känner, säga de tre ord man aldrig lessnar på att höra. Den dagen min partner slutar se mig (förhoppningsvis aldrig), den dagen släpper man taget för då finns inte det vackra längre kvar. Då är kärleken bara en tom, ful, kall liten box och man är dess fånge.
”Älskling, du ser mig inte. Är något jag ofta skämtar om som får både mig och S att skratta. ”Haha joho, du står ju rakt framför mig”. Så sluta döm ut människor och sluta tro att ni alltid vet vad som är bäst för ett par, allt kan förändras på en minut, trot om ni vill.
