familjelivet i tornedalen

Nu börjar det vara länge sedan jag uppdaterat här. Sommaren börjar redan vara så gott som förbi och hösten är på ingång och gör sig påmind varenda morgon. Det känns vemodigt för en stor del av denna årstid är verkligen inte min tid på året men jag ska göra det bästa av den. Snart är det dags att sätta sig vid skolbänken igen och det är hela tolv veckor med praktik som väntar denna höst, det ska verkligen bli spännande. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva här. Jag känner väl mest att ja haft en lång period då ja känt mig väldigt off. Jag tycker att det varit alltför mycket motgångar om man blickar bakåt till början av förra året. Men. Jag känner att det kommer att vända. Att omge sig sig människor som får en att må sådär riktigt bra och göra saker som gör en glad är kloka val. 

Världens finaste lilla minimänniska har varit med om en tråkig olycka och jag har haft en sådan jobbig och äcklig jävla själångest. Går den känslan någonsin över helt? När man tänker ”tänk om”. Förmodligen inte. Jag är så tacksam över den tur han har haft i oturen och jag gråter ofta över just den tacksamheten som jag känner men det gör så förbannat ont. Det är många som hört det från andra vägar och som hört av sig. Jag vet inte ens om jag någonsin reflekterat över hur mycket en treåring egentligen förstår förän nu. Varenda dag berättar han något om det som han varit med om, jag hoppas att vi kan  hjälpa honom att bearbeta det. 

Har hunnit varva sommaren med jobb och ledighet. Jobbet har känts väldigt lärorikt och rolig och jag har trivts väldigt bra. Det kändes väldigt vemodigt den sista dagen då jag kände att jag helst hade kunnat fortsätta. Jag tycker om att jobba bland och med människor, att få jobba inom vården känns verkligen meningsfullt.