Det är sant som den där texten där ute någonstans säger: man tar sin näsa för given ända tills man blir täppt i den. Men. Jag har kommit på något ännu, ännu värre. Rösten (!) jag är ju en riktig pratkvarn och gillar att babbla med typ (mwd betoning på typ) allt och alla och framförallt här hemma. Finns det någon tyst sekund på hemmaplan? Njae, jag är så himla frågvis och undrande. Därför brukar Sebbe tycka det är stentråkigt när jag är iväg (tystnaden som infinner sig!), ha ha jag är glad att han tycker om att lyssna på mig och mina (o)briljanta idéer.
Hur som. Jag har tappat rösten. Och med tappat rösten menar jag helt, jag har aldrig någonsin tappat rösten ”såhär mycket” att jag knappt får fram en viskning. Det värsta är att de bästa tipsen är ”var tyst, vila rösten, skriv lappar, viskas inte”. Haaaa. Haaaaaa? Det kändes inte bra att lämna Lucas på förskolan idag när jag knappt kunds få fram ett pip.
