Jag är den där mamman som jag aldrig tidigare kunde se i mig själv som person. Ni vet, tidigare trodde jag att jag aldrig skulle ha barn för att inte tala om att jag trodde att jag inte kunde få barn. Varför trodde jag ens det som aldrig försökt? Magkänslan sa mig det men jag är glad att magkänslan visade sig vara fel. Magkänslan sympatiserade nog med mina icke-moderliga känslor. Bara ett kast med blicken på alla puttinuttiga mammor fick mig att känna ”nej, jag kommer aldrig bli sådan”. ”Det räcker med mina syskonbarn”, ”jag kan ha en miljon hundar istället”, ”jag skulle aldrig klara av att ha ett barn”. Det ändrades med tiden till ”jag ska ha ett barn i framtiden”, ”jag vill ha barn när jag är trettio”, ”fortfarande mätt på mina syskonbarn”… TILLS DEN DAG då stickan visade ett plus. Allt ändrades i sann veva – varenda tanke överväldigades av massa starka känslor. Att få veta hur långt gången jag var gjorde det ännu kraftigare – jag älskade redan vem det nu var som låg i min mage. Och nu är jag hon den där – puttinuttiga mamman som jag förrut kastade en hastig blick på och tänkte ”nej, för jag ser mig inte själv i dem”. Tänk att min magkänsla sa mig att jag ändå inte skulle kunna få barn – det var nog mitt dåliga samvete över de känslor och tankar jag burit på som fick mig att få den magkänslan. Sympati för den kvinna som tänker så – moder natur gör det lätt för dig istället.
Jag är så glad att varenda millimeter i kroppen som talade emot det hade så jäkla fel. Att få äran att bli mamma till världens finaste pojke är det bästa som någonsin hänt mig. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig ett liv utan det här, faktum är att jag inte ens vill försöka föreställa mig det. Det finns så mycket jag önskar att han slapp se i denna grymma värld men som är omöjligt att dölja för våra barn. Jag känner precis som er puttinuttiga mammor, för jag fick visst också bli precis som er. Vad skulle vi inte göra för våra barn?
Igår hade jag ett kortare samtal om Lucas tillsammans med S. Vi pratade om att vi ska passa på att gosa med honom nu när han är så liten, för när han lärt sig att gå kommer han förmodligen smita från oss en och annan gång. Och jag sade att vi skulle ha det i tanken att han en dag kommer vara ”för stor” enligt honom och att gosa med oss kommer kännas ”pinsamt”. Jag är glad att det är en lång tid kvar tills dess men jag vill påminna mig själv om hur fort tiden går. S sa till mig att trots att Lucas bara är 2,5mån så känns det som att han alltid funnits här och jag höll med. För bara tre månader sedan såg allt helt annorlunda ut men jag kan knappt komma ihåg tiden innan, det är galet.
Jag är den där mamman nu som hyssjar och vyssjar, verkligen avskyr tårarna som börjat komma nu då han blir ledsen. Det stryper liksom tag i hjärtat på en – vartenda kärl i kroppen snärjs åt. Jag vill aldrig behöva se som där tårarna trots att han är så söt även då. Det är tur att det är sällan han är ledsen och mer tur är det att han är lätt att trösta. Jag hittar på sånger med hans namn i och efter hans humör. Jag hejar på honom när han bajsar och pratar med babyröst för att inte tala om gaga gogo språket. Vad gör man inte för sitt barn? Jag visar mig från den allra fjompigaste sidan – allt för att göra vår underbaring glad. Och jag sjunger, jag som inte ens kan sjunga kan göra det nu överallt – för Lucas gillar det minsann.
