Helgen kom och gick i ett rasande tempo. Det är knappt man hänger med längre och plötsligt känner man sig så gammal. Jag har funderat en, två, tre gånger på om jag ska skriva något här. Just nu finns det dock ingen inspiration till det efter allt under helgen och det var väl främst det jag ville säga eller få skriva.
Lördagen var en psykiskt tung dag och likaså gårdagen. Gårdagen kändes dock mer overklig på något sätt, som om jag inte riktigt förstod någonting. Jag vet inte hur mycket tårar jag fällt under dessa dagar, jag har haft en sådan klump i magen så jag kan nog inte ens likna denna känsla med någonting annat. Jag är bara tacksam över att jag har så många underbara människor runtomkring oss. Så många man kan prata med och ventilera sig med. Ibland händer saker av olika slag helt jävla oförberett. Jag ligger här och undrar om jag kommer somna inatt, förra natten somnade vi skapligt sent av ren utmattning. Jag en sådan enorm själaångest, den är liksom där hela tiden – det sista jag känner när jag somnar och det första som dyker upp när jag vaknar. Jag har nog aldrig räknat ens på hur jag ska reagera när något sker så oväntat under fritiden.
