Jag som hade känningar i min mage igår vilket jag nämnde har ännu inte åkt på något trots att magsjukan härjar runt här, peppar peppar.. För jag lär ju åka på det närsomhelst då även min mor åkt på det nu. Jag måste ladda upp med cola (tur att vi råkar ha det hos päronen för ovanlighetens skull!) och med blåbärssoppa som mor hade gjort efter att ha vart och plockat blåbär. Dom inser inte själva men dom har fixat allt hit hem till dem som på beställning – som om man hade annat att något tokigt var på gång i magen.
Men då till det jag fruktade mest. Redan innan 05 började lilleman härja i sängen bredvid vilket är ovanligt då han sover snäppet längre annars. ”Aja, han är väl hungrig igen” hann jag tänka samtidigt som jag kände mig helt seg i huvudet trots mina nästan 7 timmar med sömn. Ni vet själv. Det kan vara en besvikelse att se att klockan är så lite och man hoppas innerligt och ber för att bebis ska somna om och det fort.. Ibland. Ni bara vet det. För ni vill bara få sova lite lite till, precis som jag då vi känner oss som levande zombies ibland. Vi. Orkar. Inte. Stiga. Upp. Just. Nu. Det värsta är ibland just när man vaknar, man behöver en kvart för att känna sig någorlunda mänsklig igen och ju mer klockan tickar desto bättre blir det, haha. Trots det är mitt humör aldrig illa på morgonen men längtan efter sängen kan vara enorm.
Till saken hör den att det inte alls var hunger som väckte vår älskade lilla prins innan 05. För när jag lyft upp honom i vår säng, gick för att tända lampan så såg jag ”på avstånd” att han började kvälja och jag skyndade mig med att försöka hinna lyfta upp honom från liggande och rätt som det var – när jag tog tag i honom så kom kräkset. Och det var inte lite heller. Det kom som en fontän åt alla håll och kanter trots att han inte ätit på många många timmar. Fy vad det gjorde ont i mitt mammahjärta, en magsjuk bebis med andra ord. För det första så spyr han aldrig och sällan, ibland händer det och då kommer det väldigt lite. Han kan spy om det är väldigt tätt mellan två-tre måltider och han ätit väldigt länge så det var inte så svårt att gissa vad det här var. Där stod jag – dränkt i lillens spya med ett nerspätt lakan och en ändå trots det skrattande liten kille. Det värmde i hjärtat att han orkar vara så glad ändå, nu ligger han dock och sussar för fullt bredvid mig och när han vaknar ska jag avvakta och se och sedan ringa 1177 om det fortsätter i samma stil. Blir att amma honom med små täta mål hela dagen så han får i sig vätska.
