Jag glömde poängtera en sak när jag skrev inlägget om att jag vill jobba med att ta hand om människor. Jag har aldrig haft svårt för sjukhus, aldrig någonsin förutom när det kommer till den punkt när någon av ens anhöriga ligger där. Det spelar ingen roll hur sjuk personen är i fråga eller om personen kanske inte alls är så sjuk, det är alltid så otroligt ångestladdat. All cred till den personal som sköter och rår om ens nära och kära, som finns där, gör sitt bästa, hjälper och kämpar, verkligen all cred. Ni vet.
Min pappa har legat inlagd i flera nätter nu och jag vet att han inte får komma hem riktigt än, jag vet inte när han får komma hem och det ger mig sådan ångest men förhoppningsvis är det snart. Samtidigt som jag vill att pappa ska få komma hem så vet jag att han är i världens bästa händer just nu. Imorgon ska vi åka dit och hälsa på, jag vet hur jobbigt det är att gå i korridorerna när ens anhörig ligger där. Jag vill alltid kunna visa förståelse och mitt medlidande, visa sympati för de anhöriga som ska gå i de korridorerna till sina kära under vilka omständigheter som helst. Alltid.
