God morgon lördag. Vaknat upp i Happytown efter en natt hos päronen. Det kändes så fruktansvärt jobbigt att kliva in genom dörren igår, så satans jäkla tomt utan våran fina vän. I flera år bodde vi under samma tak, jag minns hur hon tröstade mig så många gånger, hur jag kunde ligga bredvid henne och berätta mina hemligheter – för hon var ju den enda jag visste kunde hålla allt. Den klokaste hunden och den absolut snällaste jag någonsin mött. I tolv år förgyllde hon våra dagar och hade sin plats i vårt hem som hon uppfyllde på sitt sätt, nu har hon sitt plats i våra hjärtan och har givit oss så fina minnen. En barnkär eller kär-i-alla vovve med det lugnaste och mest harmoniska sinnet. Min syster sa det, hon var mer som en människa än en hund, till och med i ögonen. Som ett syskon.
Åh man hade gjort vad som helst för att få borra in sig i hennes päls igen. Livet ville annat och nu har hon fått sin sista vila och behöver inte längre ha ont. Jag hoppas hon väntar på oss och är redo för fler springturer i Nangijala.
